Jaktens historia

Förbundet Rättvis Jakt

 

 

 

Kort historik om den svenska jaktlagstiftningen.

 

 

Vår tillvaro styrs och påverkas alltmer av den ökande floran av lagstiftningar och regelverk, som numera i vissa fall tillkommer genom krav från mäktiga särintressen och lobbyister. Det kan då vara av intresse för både jägare och allmänhet att ha vetskap om att det är jakten som under hundratusentals år format människosläktets utveckling och levnadsbetingelser.

Under årtusendenas gång har jakten varit en förutsättning för mänsklighetens överlevnad och utveckling. De två helt dominerande instinkterna som finns nedärvda i våra gener är driften att jaga och skaffa föda, samt att fortplanta sig. Sedan hedenhös har jakten varit den viktigaste betingelses för att skaffa människorna föda och skinn till klädesplagg. Fiske har även varit viktigt, men i praktisk bemärkelse är även fiske en form av jakt. Fornlämningar och hällristningar över hela världen återger skildringar av jägare och deras villebråd. Detta bevisar att jakt är den för människosläktet ursprungligaste och naturligaste livsföringen ända sedan förhistorisk tid. Talrika fornfynd och hällristningar visar att våra förfäder kom till Skandinavien då inlandsisen drog sig tillbaka för 10 000 år sedan. Under årtusendena skapade de sin försörjning genom jakt och fiske. Självfallet har detta satt spår även i vår nuvarande och till ytterlighet urbaniserade och teknologiska värld, inte minst vad som gäller samhällsbildning och rättshistoria. Nedan följer en koncentrerad historik om den svenska rättsutvecklingen inom jaktens och viltvårdens område.

 

Grunden för vår rättsordning har ursprungligen tillkommit genom muntlig tradering, där urgamla sedvänjor och rättsuppfattningar har utvecklats och senare nedskrivits. I sin nedskrivna form har denna successivt kommit att skapat vår nuvarande lagstiftning och rättsordning. Den äldsta kända svenska lagstiftningen är den äldre Västgötalagen, som nedskrevs i början av 1200-talet av Birger Jarls äldste bror Eskil, som var lagman i Västergötland. Mot slutet av 1200-talet kom så de övriga landskapslagarna i nedskriven form. Som varande den ursprungligaste lagstiftningen, återspeglande svenska folkets vilja och rättsuppfattning sedan förhistorisk tid, återges här nedan samtliga delar av landskapslagarna som berör jakten. Senare tiders jaktlagstiftning återges summariskt med de viktigaste delarna. En komplett återgivning skulle omfatta många hundra sidor lagtext.

 

Magnus Erikssons landslag, som kom 1351, var den första gemensamma lagstiftningen som skulle gälla för hela landet. Den följdes därefter av Kristofers reviderade landslag 1442. Den förstärkta kungamakten som genomsyrade de nya landslagarna innebar stora förändringar för böndernas jakträtt. En kort resumé av gångna tiders jaktlagstiftning följer här nedan. Vi börjar från början med landskapslagarna och det som där berör vilt, jakt och jakträtt. Först ut blir den äldsta landskapslagen som var den äldre Västgötalagen.

 

Landskapslagarna. Källa: Sveriges gamla landskapslagar.

 

 

ÄLDRE VÄSTGÖTALAGEN

Västgötalagen som nedskrevs i början av 1200-talet, är den äldsta av landskapslagarna.

 

Rättslösabalken, Tolfte flocken.

 

Den som lejer av bonde häst eller oxe eller ko, han skall svara för vårdslöshet, det är tjuv, vatten, dy, klave eller annat dylikt.

 

1. Förfares fä av våld, det är björn eller kvesa. För varg skall man svara som för vårdslöshet, om han

ej får kvarlevorna därav. Det är sex örar för häst, halv för oxe och sto. Får han kvarlevorna, gälde

icke för varg.

(Kvesa = i detta sammanhang befriad från böter.)

 

Förnämesbalken, Sjunde flocken.

 

1. Den äger hare som den handar, den äger räv som den reser, den äger varg som den vinner,

den äger björn som den blodsjagar, den äger älg som den fäller, den äger utter som ur å tager.

 

2. Hittar den bisvärmsfynd som laga lott i skogen äger, have allt bisvärmsfyndet. Icke må man hugga

ek ned utan grannars lov.

 

3. Hittar man hökar i skog sin eller på allmänning, binder dem värplar om fötterna, ej må annan dem

bort taga utan att han gör sig saker till tre gånger sexton örtugar. (Örtug = mynt av lågt värde –

mindre än ett öre.)

 

 

YNGRE VÄSTGÖTALAGEN

 

Urbota mål, Trettiosjätte flocken.

 

Gångar man på björnspjut, får bane av, böte därföre tre marker den som det äger.

 

Rättslösabalken. Tjugoåttonde flocken.

 

Den som lejer av man häst, oxe eller ko, han skall svara för vanvård; det är tjuvnad, vatten, dy, klave och annat dylikt. Förfares lägofä av övermakt – det är björn eller kvesa. För varg skall man så svara som för vanvård, om han ej får kvarvevor därav; det är sex örar för häst, en halv mark för oxe och så för ko och så för hors. Får han kvarlevorna av det, gällde intet för varg.

 

Förnämelsebalken, Fyrtiosjätte flocken.

 

Alla de i Västra Götaland bo, så att ingen vare undantagen, skola bygga vargagårdar där därtill fallet är eller hava varganät, de som ej hava skogar; och det skall häradshövdingen skåda. Och de skola vräka skall på laga stämmodag. Stämmodagarna äro dessa: första fjärde dag påska, andra fjärde dag pingstdaga, tredje är dagen efter mickelsmässans dag, fjärde är femte dag jula. Den ej vräker på dessa stämmodagar, bonde eller bryte, böte en öre, legodräng och inhysesman en örtug. Och den ej haver nät eller gårdar byggda böte två örar, och have dem bönderna själva. Och i varje skallavräkning skola två män vara, som aktgiva på de män som ej göra rätt, och söka dem. Tåla de sökningen, böte tre gången sexton örtugar, och vare den målsägare som söker. Och dessemellan, var gång dessa två kräva dem därtill, då vräke de eller böte som lagen säger.

 

Utgärdabalken, Femtonde flocken.

 

Den äger hare som den handtager, den räv som den reser, den varg som den vinner, den björn som den binder, den älg som den fäller, den utter den ur å drager.

 

Sextonde flocken.

 

Hittar man hökar i skog sin eller allmänning, binder värplerem om fötterna, ej må annan sedan dem bort taga utan att han gör sig saker till tre gånger sexton örtugar i trefaldigom stad.

 

 

UPPLANDSLAGEN

 

Vidboabalken, Femtonde flocken.

 

Om jakt och giller.

Nu må ingen i annans skog med giller gånga utom efter björn och räv och varg; dem må envar saklöst dräpa. Gör man giller, varder på bar gärning tagen, äro tvenne mäns vittne till, böte då tre marker. Äro ej vittnen till, stånde före med tiomannaed. Brister han åt eden, böte då som förr är sagt.

 

1. Nu må ingen gånga i annan mans skog eller sin egen efter ekorrar före helgonamässan. Gångar

han förr och varder på bar gärning tagen av grannar eller närgrannar, och äro tvenne mäns vittne

till och tager man allt samman, man och giller, böte då tre marker. Varder han ej på bar gärning

tagen, stånde då före med tiomannaed.

 

 

SÖDERMANNALAGEN

 

Byggningabalken, Nittonde flocken.

 

Om skogagång efter vilt.

Tagen man ekorre förrän fjorton nätter efter mickelsmässan i skog sin eller annans och varder tagen med den, böte tre marker till treskiftes; vare den målsägare som honom tog. Varder han ej tagen med, have ingen rätt att kära mot honom utom de skogen ägde. Tager man ekorre efter kyndelsmässan, varder tagen därmed, böte tre marker. Varder ej tagen med, käre heller ingen mot honom utom de skogen ägde. Hittar man ekorre i egen skog och löper den före honom i skog annan mans, får han så det djuret att han ej fällkloss eller snara sätter, tage det saklöst. Gör han fällkloss eller sätter snara, böte tre örar för fällkloss en, samma för andra och tredje. Varder ej tagen därmed, värje sig med två mäns ed och själver tredje.

 

1. Gillrar man i skog annans och gör fast verke,böte tre marker.

 

2. Gör man sprättfällor i skog eller drager spjut för jaktdjur eller gräver gravar, svare för handaverk

sina om någon kan därav skada ljuta. Gångar man på spjut, ljuter skada av det men ej död och är

laga lysning före, vare åkommor hans till en fjärding av full bot. Gångar fä på spjut, gälde fjärding

av full bot. Är ej gillret laga lyst, gälde åter med full gäld; allt det där kan i komma, gäldes vart efter

sitt gille, såsom det stadgas framledes om broafall.

 

3. Kan djur sargat varda av spjutom mans och följer han det själver som spjutet drog, tage det djuret

saklöst evar han det hittar. Följer ej själver det djuret och kan annan man det hitta, have då han

saklöst djuret som det hittar. Kännas två män vid djur ett, där skall syn tillkallas av deras

handaverk: äge dendera djuret som synemännen vilja vittna med.

 

4. Envar som stal djur ur fällor eller från spjut eller ock från annan mans giller, böte efter mätesmäns

ed.

 

5. Gör man giller i skog på handaverk annans eller tager det bort eller allo, varder tagen därmed, böte

tre marker. Varder han ej tagen med, värje sig med tolvmannaed eller böte som stadgat är.

 

Tjugosjunde flocken. Om vargagårdar.

 

Alla skola vargagårdar bygga, var fjärding av ett hundare för sig. Den som fäller en manslott böte tre örar: ensak deras som bygga. Bönder äga ock varganät och hava, två famnar var bonde; däri må heller ingen fri vara. Nu kunna vargar i mäns bogårdsmark komma och skada göra, då skola bolbyamän ge allom fjärding bud. Den som vid det budet sitter och kommer ej böte tre örar.

 

1. Låter sig någon därtill vargar att dräpa, dräper han gamlan varg eller föröder allan kull med ungom

vargom, give honom var bonde i fjärdingen en småpenning. Den som björn dräper, give honom var

bonde i den fjärdingen är en svenskan penning, utom ifall han dräper det djuret i skall med

androm.

 

2. Fäller all fjärdingen vargagård neder eller haver ej nät, böte tre marker. Kan man tredskas och vill

ej till skall komma ändå att han bud får, då have de bönder, som i skallet voro, rätt att pant av

honom taga för tre örar utan dom. Vräker han dem från sig med våld och vredeshand, böte tre

marker till treskiftes.

 

 

VÄSTMANNALAGEN

 

Jordabalken, Femtonde flocken.

 

Här sägs om jakt och giller.

Nu må ingen i annans skog gånga med giller utom efter björn och räv och varg; dem må envar saklöst dräpa.

 

1. Den bonde som ej haver fyra famnars varganät, vedervåge tre örar; vare de ensak deras. Svare

envar för vargagårdar som för gärdesgårdar.

 

2. Gör man giller i skog annans, varder på bar gärning tagen, böte tre örar eller värje med

tolvmannaed. Brister han åt eden, böte som förut är sagt.

 

3. Nu må ingen gånga i skog annan mans eller i sin egen efter ekorrar före vinternatt. Gångar han

förr och varder på bar gärning tagen av grannar eller naboar, tager han allt samman, man och

giller, böte tre örar; tage dem upp han som skogen äga. Dräper ock efter vår frua dag i fastan, böte

slikt samma. Nu vill han ej böta, fare då till tings och söka ut tre örar och därtill tre marker. Varder

han ej på bar gärning tagen, värje sig med tolvmannaed.

 

 

DALALAGEN

 

Byggningabalken, Fyrtiofjärde flocken.

 

Om jakt.

Den som vill jaga börje om vinternätterna och jage allt ut till sommarnätterna. Jagar han dessemellan vedervåge marker tre i treskifte som förut. Gångar man på väg en helgdag till kyrkan eller byar emellan, hugger ej träd och gör ej gillerstockar, skjuter ekorrar, vare saklös.

 

1. Gillra män självskott i skog, han skall lysa för grannar och socknemän. Gångar på det man och får

därav bane, är lagligen lyst, ligge ogill. Är ej lagligen lyst, ligger han i vådagäldom till marker sju.

Tage den det upp som sin frände miste, gälde det mannen för glömskan sin. Gångar man på spjut

i skiftad skog, svare där ingen för androm. Bygger man klämmegiller i hägnade skogar hemma,

kommer där bondens fä under, give kvickt för dött.

 

2. Sättar man snara i skog före katrinumässa, fastna där bondens hundar i, gälde åter hund därföre

eller så många penningar som mätesmän mäta. Fastna de däri efter katrinumässa, ligge ogilla.

 

HÄLSINGELAGEN

 

Vidboabalken, Åttonde flocken.

 

Gångar man i skog annans med hund och båge, böte två örar. Gör han basafälla i skog hans, böte fyra örar. Gör han giller, böte åtta örar i var treding. Lägger spjut eller driver älg ur vinterstånd, åtta örar i var treding.

 

1. Driver man själver älg i skog sin, hindrar honom mat eller möda och tränger honom från att fara, då

sätte han pil i fjätet. Är han från i en natt eller två och fäller man djuret medan, då äge den

skottbogen med hull och hår som fällde, och den have djuret som det drev. Tvista män om drev, då

skola lottlösa män drevet skåda och efter spår gånga, och den have djuret som de det tillvittna

med sin ed.

 

2. Have den björn och varg och järv som dem fäller. Haver de frid i ingom stad.

 

3. Om fåglagiller och bävrars vare lagen som om alla andra giller. Nekar han, då neke han med

tolvmannaed och miste gillret.

 

ÖSTGÖTALAGEN

 

Byggdabalken, Trettiosjätte flocken.

 

Nu äger bäver sig böle som bonde. Den som dräper bäver och bryter ide hans lämne åter

bävern till den som ängen äger och därtill tre marker. Tager han bäver på allmänning, äge han bävern och vare saklös.

 

1. Alla äga björn söka, ty att han är övermakt; alla de i skallet komma medan han rör en fot, de äga

del i björnen.

 

2. Nu gångna män efter älgar, nu resa de ett djur och få upp spår och fara efter, nu tappa de spåret;

då må ingen i deras spår gånga förrän tre nätter äro ute. Nu gångar man efter och fäller djuret;

komma de dit som djuret hava rest, då äga de djuret som det reste. Nu hava de släppt spåret som

reste, och tre nätter gångna ut, komma andra och fälla djuret, då äga de djuret som det fällt hava

och de gånge ifrån som ej ville spåret bevaka.

 

3. Nu varder man med i skall och skjuter djur, då äger han skottbogen och halva kneken. Nu fara

män efter djur och följa dem annan mans hundar, då äger hund halvan manslott.

 

4. Nu skall var bonde hava trenne famnars varganät; haver han ej nät, då böte han tre örar. Då skall

man taga två män av var socken som budkavle skola upp skära; kommer ej bonde ur hus varje, då

böte han tre örar; de männen som nämnda äro skola penningarna utsöka, och de tage en treding

av de penningarna och de som skallet följa tage två lotter. Nu säger bonde att han haver ej fångit

skallbud eller han hade förfall, då styrke han med tvenne mäns ed och själver tredje; att han hade

laga förfall eller att han fick varken bud eller budkavle. Gångar i skall och gör ingen lydnad, böte

därföre en öre eller värje sig med samma ed som skiljt är. Nu kan rå i nät komma i vargaskall, ligge

ogillt. Sätter man nät utom vargaskall och dräper rå, böte tre marker.

 

5. Nu äger den räv som reser, hare den honom handom tager. Nu måge ej bönder rå taga utan att de

vedervåga tre marker, ty att hon är konungens djur.

 

GUTALAGEN

 

Yngre flockar, Femtiosjunde flocken.

 

Om ekorrar.

Den som far efter ekorrar före Simonis mässa och Jude och efter Marie mässa i fastan böte tre marker. Och fare ingen inom störar utan ägarens lov.

 

Femtiåttaode flocken.

 

Om harar.

Fare ingen efter harar med giller efter Marie mässa i fastan eller före Simonis mässa och Jude utan att han vedervåge tre marker.

 

SKÅNELAGEN

 

Hundranittionde flocken.

 

Om hängnader och kräk, skogar och vatten.

Hittar man hökar i annans mans hägnade skog, hugge ej krake och ej krok utan den andres vilja, utan tage bort dem honom skadalöst som skogen äger, och ej eljest. Hittar man hökar i hägnad skog eller i allmänningsskog och märker han trädet eller binder hökarna på redet och tager annan man sedan bort dem: går han vid det, lämne ut hökarna och böte två örar. Nekar han, hete tjuv för det och svare sammalunda som för annan tjuvnad.

 

Hundranittioförsta flocken.

 

Rävungar må ingen man gräva upp av annan mans mark och ej av skog utan att han böte sex örar eller lämne sjätte mans ed. Men må han så taga dem att han gräver ej efter dem, då tage han dem saklöst.

 

Hundranittioandra flocken.

 

Driver man räv i grav med hundar på vad mark som det är eller hägnad skog, gräve upp räven och nyttje den väl och fylle graven så att hon är skadalös för honom som skogen äger eller annan mark. Fyller han ej graven, svare för skada som där görs. Dör man i den graven, böte han som grävde tre mark. Dör bondens fä däri, gälde åter fät det däri dör som värdet är på det fät. Nekar den som graven grävde och som saken är given att han grävde, lämne så laga ed för det som dens värdesättning är, den där fät ägde och skada fick på ty fä som där dog inom den graven.

 

Hundranittiofjärde flocken.

 

Snaror alla och giller, de som man gör för djur eller fåglar i skog eller annorstad på mark, skall han svara för som för annan handlös våda.

 

 

Kommentarer till landskapslagarna.

 

Landskapslagarna återspeglar tusentals år av svenska folkets viljeyttringar och rättsuppfattning. Där finns mycken lärdom att hämta, inte minst i jaktlagssammanhang. De visar att böndernas jakträtt på egen mark var en självklarhet, även om de i många län fick tåla intrång av andra jägare. Dessa intrång varierade, men var generella när det gällde björn och varg, där det i bl.a. Västmannalagen stadgas att; ”dem må envar saklöst dräpa”.

 

Att vargen var ett särskilt stort problem för befolkningen framgår tydligt av dessa lagar. Nästan genomgående var landets bönder ålagda att bygga och underhålla ”vargagårdar” och att hålla några famnar ”varganät” till vargaskallen. Såväl bönderna som ”legodrängar och inhysesmän” hade skyldighet att ställa upp då det kallades till vargaskall. Västgötalagen stadgade bl.a. att fyra vargaskall skulle hållas i anslutning till årets största helger.

 

Fredningstider för vilt varierade i de olika landskapen. Men en viltart, ekorren, hade särskilt skydd i flertalet län. Detta med anledning av att ekorrskinn var en värdefull handelsvara både inom landet, och som exportvara för svensk handelsbalans. På denna tid användes även ekorrskinn i betydande omfattning som direkta betalningsmedel.

 

Flera landskapslagar stadgade regler för fångst av ”hökar”. Detta kan verka förvånande. Förklaringen är att alla stora rovfåglar vid denna tid benämndes som ”hökar”. Att fånga falkar och andra rovfåglar levande kunde vara en lukrativ verksamhet. Falkenerare från södra Europa och Asien betalade stora summor för levande falkar och andra rovfåglar, som levererades till dåtidens furstehus för exklusiva falkenerarjakter.

 

 

Landslagarnas tillkomst.

 

Magnus Eriksson (Magnus ladulås) instiftade den första av Sveriges landslagar 1351 som formellt gällde för hela det då förenade riket. Det historiska eftermälet till denna landslag har varit mestadels positivt. Men i fråga om jakt och jakträtt var landslagen en stor försämring av böndernas och andra markägares rätt till jakt. Kungen förbehöll sig ensamrätten till jakt på stora landområden. Dessutom föreskrevs att allt högvilt i hela riket (älg, hjort och rådjur) var kungens djur som ingen annan fick jaga. Kristofers landslag av 1442 förbättrade förhållandet något genom att föreskriva att allmogen i Dalsland, Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland fick fånga älg i grop eller med gillrade spjut. Några årtionden senare utsträcktes denna rätt till att omfatta även övre Norrland.

 

Landslagen från 1351 gällde alla enskilda markägare, således även för adelns egendomar.

I praktiken kom lagens efterlevnad huvudsakligen att drabba landets bönder. Under senare delen av 1400-talet återtog adelsståndet stora delar jakträtten på egen (och bondeägd) mark.

 

Gustav Vasa, som hade ansträngda relationer till stora delar av adelsståndet, inskärpte att förbudet att fälla kronhjort och rådjur gällde även adeln, samt föreskrev att ingen ”frälseman, präst eller bonde” ägde rätt att jaga på kronans skogar. Både Johan III och Carl IX försökte monopolisera all pälshandel till den kungliga skinnkammaren. Detta visade sig dock i praktiken vara ogenomförbart.

 

Den på 1600-talet allt mäktigare adeln kom efter hand att få ökade jakträttigheter. I Gustaf II Adolfs stadga 1617 tillåts adeln uttryckligen att skjuta ”fågel och högvilt” på egen mark och även att jaga på de allmänningar där deras fastigheter hade andelar. 1647 års jaktstadga utplånade de rester av ”allemansrätt” till jakt som i några landsdelar levt kvar från landskapslagarnas tidevarv. Adelns rätt till jakt som successivt utökats på böndernas bekostnad föreskrevs vara oförändrad, medan bönderna och även prästerskapet förbjöds att skjuta småvilt, även på sin egen mark. Som ett undantag i totalförbudet, medgavs bönderna att snara småvilt på sin egen mark, och skärgårdsborna hade fortsatt rätt till ”sjögågelfångst”.

 

Det slutliga dråpslaget mot böndernas jakträtt kom i 1664 års jaktstadga där de helt förbjöds att fånga småvilt med snaror och giller. Om en bonde hade en hund som ansågs kunna jaga vilt, var bonden ålagd att hugga av ett av hundens framben så att den inte skulle kunna jaga. Det var endast skärgårdsborna som fick behålla sin rätt till sjöfågelfångst. Böndernas skyldighet att hålla vargnät och att deltaga i vargskallen kvarstod emellertid och förstärktes ytterligare. För landets bönder var nu feodalismen och rättslösheten total.

 

Se även vidare under rubriken Varg och vargjakt – ”Huru skadedjur må fällas, så ock skall och vargagårdar hållas böra.”

 

Med 1734 års lag fick Sverige en ny enhetlig lagstiftning, utom i fråga om jakt och jakträtt.

Detta förhindrades av adelsståndet i riksdagen. Först 1789 i samband med Gustav III,s statskupp, som genomfördes med stöd av bondeståndet, fick landet en enhetlig jaktlag som den 21 februari 1789 fastställdes i riksdagen av de tre ofrälse stånden. Därmed återfick Sveriges bönder sin jakträtt på egen mark. En jakträtt som kungen, och till stor del adeln, ditintills ockuperat med självtagen ensamrätt under fyra århundraden. Att böndernas återvunna jakträtt inte sågs med blida ögon av de tidigare privilegierade, anses vara en del av motivet för mordet på Gustav III vid maskeradbalen den 16 mars 1792.

 

Den lagändring som genomfördes med tillkomsten av 1789 års riksdagsbeslut, infördes under byggningabalken till 1734 års lag. Den revolutionerande förändringen med den nya jaktlagen var vad som stadgades om den enskildes (böndernas) jakträtt; ”3 §. I öfrigt har hvar och en, som jord eger, rätt att derstädes med de inskränkningar, som här nedan stadgas, all jagt idka.” Samtidigt visar dåtidens lagstiftning med all tydlighet vilka problem som svenska folket i gemen hade med de stora rovdjuren, och då i första hand vargen. Förhållandet att landets ”allmoge”, bönder, borgare och präster, varit helt frånhändade all möjlighet till jakt, bortsett från något rovdjursskall om året, hade totalt förändrat landets vilda fauna. Klövvilt som älg, hjort och rådjur var utrotade i stora delar av landet på grund av främst den stora vargstammen. Följden var att rovdjuren, i huvudsak de svältande vargarna, gav sig på böndernas husdjur och angrep även människor. Lagen angav tvingande regler om vargjakt och straff för den som uteblev från vargskallen. I BB kap. 23 föreskevs;

”Huru skadedjur må fällas, så ock skall och warggårdar hållas böra.”

 

Detta kapitel återges i sin helhet under rubriken ”Varg och vargjakt”.

 

År 1808 kom en ny jaktstadga som befäste riksdagsbeslutet 1789 om jaktutövningsrätten.

Adels särskilda privilegier i fråga om jakt blev därmed slutgiltigt avskaffade. Även de kungliga privilegierna inskränktes i viss mån avseende omfattningen av kungens jaktmarksinnehav. Stadgan av 1808 förbjöd förföljelse in på angränsande marker av osårat vilt som stötts upp på den egna marken, men den medgav sådan förföljelse i fråga om vilt som sårats på den egna marken. I fråga om de stora rovdjuren, björn, varg, lo och järv, kvarstod i 1808 års jaktstadga den redan i landskapslagarna inskrivna rätten att förfölja även osårade djur, en rätt som kom att kvarstå i ytterligare drygt 150 år. En rest av denna särregel för jakt efter de stora rovdjuren finns fortfarande kvar ännu 2013 i jaktlagen 28 b § där det anges följande; ”Åtgärder enligt 28 och 28 a §§ får vidtas på annans jaktområde och trots bestämmelserna i 9 §. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalparker.” Rätten att förfölja annat sårat vilt in på angränsande marker begränsades i 1912 års jaktstadga till att gälla vilt som fallit inom 100 meter från gränsen till den mark där djuret sårats (skadeskjutits). Denna rätt att tillvarata stupat vilt (100-metersregeln) togs slutgiltigt bort vid 1963 års ändring av jaktlagen.

 

Skyldigheten för landets bönder och allmänhet att hålla ”vargagårdar, varganät” och att delta i vargaskall kvarstod formellt ända tills att ”Huru skadedjur må fällas, så ock skall och vargagårdar hållas böra.” upphävdes i den jaktstadga som tillkom 21 oktober 1864.

 

 

1938 års jaktlag.

 

Tillkomsten av 1938 års jaktlag var omstridd. Förslag hade framkommit om en jaktlag som i stora de

lar var en kopia av 1930-talets tyska jaktlagstiftning. Förslagen skulle medfört stora ingrepp i de enskilda markägarnas rätt att förfoga över sin egen mark, bl.a. tvångsvis indelning av landet i stora kollektiva jaktområden. I huvudsak var det den bondeägda marken som skulle drabbas. De stora markinnehaven skulle i praktiken fått utökad rätt. Således ett steg tillbaka mot vad som gällde under 1400 – 1700 talen. Initiativtagare och pådrivare för en stegvis återgång till 1600-talets jaktliga förhållanden, med beskuren jakträtt för landets bönder, var Svenska jägareförbundet. Den nya jaktlagen som kom 3 juni 1838 blev något av en kompromiss.

 

 

De största förändringarna med 1938 års lag var följande.

Kollektiva ”jaktvårdsområden” fick bildas tvångsvis om 80 % av antalet fastighetsägare, och som ägde 80 % av markarealen, begärde en områdesbildning.

 

Älgjakten fick bedrivas som allmän jakt under högst 6 dagar ”vilka årligen av Konungen bestämmas”. Undantagna var de större markinnehaven och de nytillskapade jaktvårdsområdena, där licensjakt på älg fick bedrivas under en månad, och kronhjort under två månader. Därmed började den smygande återgången mot 1600-talets jaktprivilegierade.

Skyldighet för den som jagade att betala en jaktvårdsavgift infördes, där kungahuset, domänverkspersonal, svensk eller norsk lapp, fångst med snara i fjällregionen, samt den som jagade på mark han själv ägde, var undantagna från denna avgift.

Ett av huvudsyftena med 1938 års jaktlag var att Svenska jägareförbundet skulle ta över stora delar av både statens och böndernas bestämmanderätt över jakten. Slutprodukten i denna del blev det s.k. ”allmänna uppdraget” och att jägareförbundet fick statsbidrag via anslag ur den nybildade jaktvårdsfonden.

 

Mera information om varg och de andra stora rovdjuren, respektive älg och älgjakt, återfinns under rubrikerna, Rovdjur, Varg, samt Älg och älgjakt. De ökande problemen med allmänhetens rättslöshet mot den allt mäktigare svenska byråkratin tas även till vissa delar upp under rubriken, Lag och rätt.

 

 

 

 

 

Copyright © All Rights Reserved.