Varg och vargjakt

Förbundet Rättvis Jakt

 

 

 

2013-09-06

 

Bernt Lindqvist kommenterar Vargkommitténs betänkande 2013, SOU 2013:60.

Vargkommittén har nu lämnat sitt betänkande; Åtgärder för samexistens mellan människa och varg, som omfattar 245 sidor. Där finns ett flertal förslag till åtgärder med syfte att uppnå de orealistiska mål som regeringen och riksdagen beslutat. Med en livskraftig vargstam i harmoni med näringsgrenarna tamdjurshållning och jakt, samt landsbygdsbefolkningens ekonomiska och sociala betingelser och behov.

 

Regeringens förhandsdirektiv till vargkommittén förutbestämde i huvudsak vilka förslag till åtgärder som kommittén skulle leverera. Med beaktande av dessa snäva förutsättningar, är förslagen från kommittén i stort vad man kunde förvänta. Det bör ändå framhållas att utredaren Peter Egardt påtalat ett flertal problem som regering och riksdag ständig försökt att sopa under mattan. Ett av dessa är hans konstaterande att den svenska vargpolitiken kommer att kosta avsevärt mycket mera än vad myndigheter och ansvariga politiker har redovisat. Som bakbunden av kommittédirektiven, har Peter Egardt inte kunnat föreslå några nya och radikala åtgärder för att lösa de verkliga problemen med en livskraftig vargstam. Den största behållningen med SOU 2013:60 är slutklämmen i sammanfattningen på sidan 18, där Peter Egardt konstaterar; ”Attitydundersökningar visar att befolkningen i dag har ett bristande förtroende för riksdag och regering och för förvaltande myndigheter.”

 

Den i alla vargsammanhang tabubelagda frågan om avsteg från djurskyddslag, och tamdjurens skräck och lidanden vid rovdjursangrepp, lyser även här med sin totala frånvaro. Det är kvalificerat hyckleri och dubbelmoral att man riskerar åtal för ett ryck i hundkopplet, men skall tvingas se när dussintals tamdjur lemlästas och dödas av ”statens” omhuldade rovdjur. Bortförklaringen att djurägaren kan få någon form av ekonomisk ersättning, lindrar förvisso inte de drabbade tamdjurens lidande. Den som inte skyddar sina husdjur mot onödigt lidande riskerar att dömas till två års fängelse (brottsbalken 16:13). Den som skyddar sina husdjur mot statens rovdjur riskerar fyra års fängelse (jaktlagen 44 §).

 

Ifråga om statens och rättsväsendets dubbelmoral kan brottsbalken 13:8 tjäna som exempel. Där anges att ”Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, dömes för förgöring till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för fara.” En växande skara glesbygdsbor anser med all rätt att vargen är ett skadedjur, att stora ekonomiska värden förintas, och att statens rovdjurspolitik med flyttningar och utsläpp av vargar självklart borde bedömas och åtgärdas utifrån vad som är stadgat i brottsbalken kapitel 13:8 § sista stycket.

 

Regeringen fick vad den beställde av vargkommittén. Jämförbart med om sjukvården skulle beordras skyla över en växande cancertumör med en plåsterlapp.

Som en kontrast kan Du klicka på ”Huru skadedjur må fällas, så ock skall och vargagårdar hållas böra.” Mångas uppfattning, att det var bättre förr, torde även i detta avseende komma att besannas.

 

 

Klicka på länken så får Du upp hela betänkandet där sammanfattningen återfinns på sidorna 10 – 18.

För 224 år sedan var lagen om vargjakt annorlunda...

Lagtext från Byggninga-balk. 1734 års Lag med ny jaktlagstiftning 1789.

 

Våra förfäder som levde närmare naturen hade en rättsuppfattning och lagstiftning anpassad till verkligheten.

 

 

 

 

Varg

och

vargjakt

 

Copyright © All Rights Reserved.